Det enda jag kan tänka på nu förtiden är folk som blir ledsna över små skit saker. Det enda jag kan tänka på är hur arg jag blir på människor som bara lever sitt liv, för dom som inte behöver handskas med "allvarligare" saker.

Jag är arg, ledsen, förstörd... Men alla säger att jag ska vara glad som är frisk, som har en familj... Men att se min egna familj lida så här mycket, det är svårt.

Sommaren 2011 bad min farmor att vi skulle besöka henne, mest mamma, pappa, min farbror och hans fru. Dom var borta ganska länge men när mina föräldrar kom hem satte dom sig ner med mig och min syster och förklarade att farmor hade gått med en knöl i bröstet hur länge som helst och att hon hade så ont att hon inte klarade det mer. Hon fick boka en tid för att kolla upp detta på sjukhuset och det visade sig vara bröstcancer. Hon tog många prover och sånt innan hon fick bli opererad.

Så i slutet av sommaren tänkte jag bara att allt skulle bli bra men då händer det igen. Min pappa hade ofta ont i bröstet och han fick åka in till sjukhuset där läkarna sa att han hade för trånga kärl och vid ett motionstest fick han en hjärtattack. Han fick opereras två gånger, första för att kolla hur det såg ut och andra för att sätta in ett litet nät i kärlen. Jag vet inte mycket om operationen eller nått av det som egentligen hade hänt med pappa. Jag tror jag var i chock just då.

Efter han kom hem blev han väldigt deprimerad och han hade fortfarande ont men han hade fått med sig ett spray hem som tunnade ut blodet som skulle hjälpa, vilket det gjorde. Så när han mådde bra men fortfarande var deprimerad hoppades jag bara att allt skulle gå tillbaka till det normala.

Men såklart händer det ännu mer grejer. Min farmor åkte in till sjukhuset med andnöd och det visade sig att hon hade liter vatten i lungorna. Och vid efter mer prover får vi veta att cancern hade spridit sig till lungorna så då kom pappa hem från sjukhuset och berättade detta och sa sedan att hon förmodligen skulle få cellgift för att beskämpa cancern. Men efter någon vecka säger läkaren att hon inte är stark nog för det och att det inte finns något för dom att göra. "Hon kan ha 3 månader eller 3 år" sa läkaren.

Så efter det så försöker jag fortsätta med mitt liv. Jag går i gymnasiet, handels linje och har svårt med skolan just nu så jag har kämpat och kämpat.

Sedan var det lov och jag tänkte bara att jag äntligen kan slappna av och det fungerade måndag till fredag sedan så skulle det såklart komma en bomb till...

Min pappa äger tillsammans med min farmor och farfar en sommarstuga nere i Småland. Och det är en gammal gård som ligger mitt i skogen borta från världen där vi kan bara drömma oss bort. Men fredagen den 4 november åker min pappa, min syster och hennes kompis ner dit, på kvällen dessutom, och upptäcker att vi har haft inbrott.

Några jävligt dumma idioter som tydligen inte kan göra inbrott ordentligt. Krossade en ruta, förstörde två ytterdörrar, stal en tv-box (UTAN fjärrkontrollen), en brödrost, pappas hobby flygplan och så mycket mer som inte är värda någonting. Som tur är kunde dom inte få upp dörrarna då en nyckel behövdes så dom fick inte med sig möbler eller något sådant. Det läskiga var nog att dom hade kört till baksidan på huset och ställt bilen där och sedan backat tillbaka samma väg så när dom kom dit såg dom bara ett spår och det första dom tänkte på då var om dom var kvar. Som tur var var dom inte det men dom hade dragit ut lådor och sängkläder så det såg förfärligt ut och glas som låg överallt.

När min mamma berättade om inbrottet och vad dom hade tagit osv. så var det första jag tänkte på var att jag hade varit där nere själv med en av våra hundar för inte allt så länge sedan... Men inbrottet skedde nyligen och det verkar som om dom hade bråttom därifrån... Men ändå, tanken att åka ner dit och veta att någon har gått igenom varenda vrå i hela huset, det är för skrämmande. Och inte nog med det så har nu min farmor och farfar inte råd med att behålla sommarstugan så vi kommer förmodligen att sälja.

Och inget av det här hjälper då min pappa tar det värsta då ha tänker på sina föräldrar, vad han inte längre klarar av och nu att några idioter har gjort inbrott i det enda stället där han verkligen kunde komma ifrån den hemska verkligheten och nu måste sälja den.

Inget är lätt längre, men det är sättet att växa upp säger vuxna. Men ingen förstjänar att genomlida något så här hemskt eller hemskare... De man försöker tänka på är att det inte är så farligt, man försöker hitta något positivt, tänka att det finns andra människor som har det sämre. Men på något sätt får det mig bara att må sämre...